Det är måndag. En ny vecka och nya tag. Det känns som om det är så. Jag har försökt lämna alla mörka känslor från förra veckan bakom mig.

Idag är min lördag kan man säga, efter att jag jobbat torsdag-söndag. Det känns skönt att sitta hemma, dricka te, tända värmeljus över hela lägenheten och samtidigt se regnet och vinden i träden utanför.

Dagen började med en fika och ett kärt återseende med en vän. Planen var egentligen ett svettigt spinningpass senare idag, men halsvärken sätter tyvärr stopp för den aktiviteten. Så nu borde jag skriva världens bästa cv istället.

Sofi har dock inspirerat mig till att julpynta. Ja, varför inte? Om jag hinner med både cv-förbättring, städning och pyntning hade det varit kanon.

Port O'Brien – Oslo Campfire

Jag har någon som går och rycker i mitt handtag då och då. Jag har hört det två gånger. En gång halv två på natten och samma hände i morse klockan sju. Jag var ju vaken då för att jag skulle gå till jobb. Faktiskt lite scary. Men jag har lite funderingar på vem det kan vara. Någon som verkar en aning förvirrad. Men som sagt, inte så trevligt.

På tal om det där med stalkers. Upptäckte i början av veckan att facebook hade någon applikation som hette stalker list eller något. Det började poppa upp massa nyheter om vänner som blivit taggade på sådana här listor. Jag fick en kall känsla i hela kroppen då jag tänkte att det kanske är något som känner av hur ofta man tittar på någons sida, ett statistikredskap helt enkelt. Jag minns när jag av fasa upptäckte att man kunde läsa vilka som gick in på ens skunksida, kände mig helt plötsligt bortgjord inför halva Ronneby. På den gamla goda skunktiden alltså, sen scriptade jag även min skunksida, men då fanns det typ script som gjorde att man var okänd och då kunde man använda något annat statistikverktyg. Detta borde ju finnas på facebook ju. Jag tror visserligen inte att jag har stalkat någon på facebook, men jag är ju nyfiken och har jag tråkigt så snokar jag runt en del. Ja, man kan hävda att jag inte har något liv. Har dock inte blivit taggad på någons stalkerlista ännu, tack och lov, men det kanske kommer. Då är det väl bara att vara ärlig och bekänna sin nyfikenhet.

Okkervil River – Lost Coastlines

Sitter trött efter en jobbdag (efter utgång igår) och väntar på ett samtal som ska ta mig till kvällens fest. Jag ska ta det lugnt. Jobb imorgon klockan åtta. Dessa jobbhelger. Det är så himla tråkigt. Känns som om jag knappt har något liv. Trött är jag dessutom efter en sådan helg. De är ju aldrig uttvilande. Men är helger någonsin det?

Har varit nedstämd hela veckan. Allt känns så tråkigt, ensamt och hopplöst. Jag hoppas på att min deppighet beror på hormonella orsaker, men jag är rädd för att jag helt enkelt är deppig, på riktigt. Så är det med det.

Om jag vore snygg. Skulle livet vara lättare då?

Broder Daniel – No Time For Us (Acoustic)

Anna postade förresten denna fina till mig igår:

http://www.youtube.com/watch?v=nbWH5929cic

Jag tycker det är kul att folk i ens närhet får anställningar. Jag vet att de som har fått det verkligen har lagt ner arbete och envishet för att nå så långt de är idag. Jag är glad för deras skull och hoppas att allt kommer att gå bra för de. Men det lämnar ändå en slags stressande och gnagande otrygghet i mig. För snart är det bara jag kvar. Då återstår frågan: vad är det för fel på mig?

Min mamma sa det rakt ut häromdagen. Ungefär: "Du lämnar alltid ett så osäkert intrygg till en början, du måste lära dig att komma över det. Men du är ju sådan." Hårda ord från mor. Tre timmar senare ringde hon och ångrade det hon sagt, men det var bara för att hon fick dåligt samvete. Antagligen hörde hon att jag blev ledsen av det hon sa. Jag är så skör nu för tiden. Tar åt mig minsta lilla som lutar åt det negativa hållet. Detta har på sistone gjort mig osäker (vad gäller alla plan i livet). Det är en negativ spiral. Never ending.

Jaja, jag får väl leva, ruttna och dö som vårdare och se min yrkesexamen glida mig ur händerna desto mer de ljuva åren fortskrider.

Fleet Foxes – Your Protector

Jag har nog tagit mig vatten över huvudet. Eller jag vet inte alls. Men det känns som om att det är så fruktansvärt mycket nu. Som om jag inte hinner med livet, samtidigt känner jag att jag bara står och trampa på samma ställe. Jobbet är inte heltid, men det tar sin tid. Kursen jag läser är bara halvfart, men det tar också sin tid. Och jobbcoachningen har kommit igång nu och den känns oerhört intensiv (emellertid intressant!). Men jag orkar liksom inte riktigt ta tag i någonting alls. Imorgon har jag en muntlig examination som jag knappast förberett mig inför, men vad gör jag? Jo, sitter här.

Jag skyller på höstmörker. Jag skyller på avsaknaden av värme. Jag skyller på uteblivna stunder som göra att det glimta till i livet. Jag skyller på tristess. Jag skyller på desperation. Jag skyller på inlärd hjälplöshet. Jag skyller på avsaknaden av motivation. Jag skyller på ensamheten...

Jag kan inte säga att jag har det svårt, för i relativa termer så har jag ju det förbannat bra. Jag menar bara att det inte är så lätt för mig just nu. Jag är INTE en lyckad människa, för jag har inte allt det man ska ha för att anses vara en lycklig person.

Jag har dock kommit på att det enbart är jag som kan förändra min situation. Ser jag mig själv och hur jag hanterat situationer den senaste tiden så vill jag kalla mig själv otroligt passiv. Jag sitter och väntar på att saker ska komma till mig, utan att själv jobba för det. Det är väl knappast så att en socionomanställning kommer hoppandes på mig?

Built To Spill – Rearrange - Single Version   

Jag har funderat mycket över hur andra ser en. Jag har en bild av mig själv och andra har såklart en annan bild av mig. Tänk om jag fick chansen att vara åskådare över mig själv. Tänk vad kul! (och tänk vad hemskt att inse vilken avskyvärt dryg idiot man är!)

Jag har dragit vissa slutsatser när det gäller hur andra ser på mig. Min familj ser mig som en person. Jag vet inte hur riktigt, men jag kan ju gissa. Antagligen tycker de att jag kan vara ganska jobbig och envis ibland, jag tror dessutom att de uppfattar mig som lite gnällig och dryg. Många gånger kan de nog tycka att jag lipar lite för ofta när livet inte går som jag vill. Men jag är ju alltid ett barn när jag är hemma hos mamma och pappa, då får man gråta när anställningsintervjun inte gick som man ville. Sen måste jag ju nämna att min familj består av fyra personer, alla är unika individer och har självfallet olika bilder av mig som de individer de är!

Mina vänner ser mig nog lite annorlunda. Jag försöker ju ändå vara lite mer mogen när jag umgås med de. Detta beror också på vem det är jag pratar om såklart, men jag skriver i generella termer nu. Jag tror att jag är den tillbakadragna, tankspridda och "lite-halvt-borta-i-en-annan-värld"-kompisen. Men såklart ser de nog mig som en bra lyssnare, till viss del, och jag tror (och hoppas) att jag uppfattas som en man kan lätta sitt hjärta inför. Sen tror jag att många av mina vänner tycker jag är lite jobbig då jag har en tendens att älta vissa saker otroligt mycket!

Mina kollegor uppfattar mig förmodligen som den snälla, tysta, duktiga flickan som gör allt vad som ska göras och håller med i allt som sägs. Jag är nog så lite provocerande som det möjligen går. Emellertid har jag många funderingar i skallen under mina arbetspass, men jag håller de för mig själv. Kanske hade jag kunnat vara mer full i fan, men allvarligt talat så är det inget jag önskar vara.

När jag arbetade i butik såg nog kunderna mig som en trevlig, men uttråkad, kassörska. Ibland kunde jag nog uppfattas som engagerad också. När jag praktiserade på en skola såg eleverna mig som en konstig blond typ som de inte riktigt kunde placera, var jag en elev eller en lärare? För jag såg ju inte ut att vara mer än fjorton år ansåg de, dessutom var jag inte särskilt bra på det där med auktoritet. Jag tror att vårdtagarna på mitt aktuella arbete gillar mig faktiskt, jag är ju snäll och omtänksam mot de.

När det gäller killar (killar som jag träffat, inte i allmänhet) och vilken sorts person de ser mig som är jag nog mest kluven. Antagligen uppfattas jag som kall, otrevlig, ointresserad och "vill-inte-öppna-mig". Det är ingen fin beskrivning, men detta är vad jag tror, och jag överväger därför att avråda alla killar från att lägga tid på mig. Jag är bara dålig och hemsk, eller jag tror att jag uppfattas sådan i alla fall. Egentligen är det min egen osäkerhet som spelar in.

Jag inser efter mina tankar om personer i min omgivning och deras uppfattningar om mig tenderar att bli en aningen negativa. Det är väl så jag väljer att tro att folk ser mig, men jag hoppas samtidigt inte att det är så.

Jaja, det här var bara massa blaj rent ut sagt!

Jag vet inte vem jag är... Skål!

Dagens låt: Local Natives - World News (finns ej på Spotify!)

Jag har fått mitt vikariat förlängt! Hurra! Dock som vårdare, ej socionom, men det är ändå en trygghet. Jag kan känna mig trygg och lugn fram till och med första januari.

Jag reagerade otroligt konstigt när min chef ringde och frågade om jag var intresserad. Nästan som om jag inte vore intresserad. Men det kom ju som en chock, en bra sådan så här i efterhand. Jag önskar att jag hade låtit lite mer exhalterad. Har en vag känsla av att jag lät lite besvärad, men hoppas inte det!

Senare ikväll ska jag till världens bästa Sofi. Vi ska göra det vi bland annat är bäst på, nämligen trycka i oss tonvis med popcorn och pepsi max till Desperate Housewives. Annat vi är bäst på är att festa nätterna långa.

http://open.spotify.com/track/6F78OvTDCt6CmBlgTALKiR