Sommar 2010.

Det har varit sommar! Herregud! Tiden rusar framåt. Jag har fyllt 25. Personer runt omkring mig genomgår förändringar, positiva sådana, det där som förändrar hela livet. Det nya livet.

Förändringar. År 2010 är än så länge förändringarnas år. Men var står jag i detta? Förändras jag? Står jag endast och stampar på samma ställe? Som en film fladdrar andra personers liv förbi, en film full av förändringar. Jag betraktar, jag ser på.

Ofta när jag tänker på förändringar och om hur jag faktiskt bara står stilla, händer det någonting, någonting negativt. Så jag slutar att klaga! Jag har det bra i livet. Punkt slut.

Puss!

JJ – Let Go

Jag mår lite dåligt när jag läser min blogg nu. Jag kan minnas hur dåligt jag mådde för ca två månader sedan. Jag känner mig starkare och mer självsäker nu. jag tror att någonting hände med mig i början av januari, jag fick tillbaka min inre styrka. Den svaga och veka framtoningen som framgår i tidigare inlägg har mestadels med mitt misslyckande över jobbkarriär att göra. Men jag känner att det kommer att ordna sig nu. Jag tror på mig själv nu och jag tror på mig som socionom.

The Knife – Tomorrow, In A Year

Nu är julen slut.

Julen var så fantastiskt när jag var liten. jag minns att det var så fint. All spänning, all glädje och all förväntan. Inget av detta har jag kännt i år. Har varit ungefär som vilken helg som helst jag åkt hem på.

Jag missade jullunchen bestående av lutfisk. Så missade jag frukosten också med julskinkesmörgåsarna. Och Kalle Anka. Men jag grät inga tårar över detta, men kanske var det här faktorer som gjorde att min julkänsla uteblev. Och så var Linnea bortrest.

Jag jobbade också, jag var ensam i Malmö halva dagen. Jag kom inte till familjen och släkten förrän klockan 16. Men då drack jag glögg, slog in julklappar (alldeles för sent, som vanligt), sen kom tomten, vi öppnade paketen, sen lagade vi till maten, sen åt vi oss mätta och kvällen avslutades med tp. Många av dessa aktiviteter borde givit mig känslan, som jag desperat letade efter under hela december månad, men icke.

Så nu känns det som om att något som aldrig riktigt har varit är slut. It's over. Fuck you, it's over som Glasvegas skulle ha uttryckt det. Dessa rader gäller inte bara julen, utan något annat också.

Jag lämnar julen med en klump i magen och i halsen. För det är där det jobbiga alltid känns i mig. Som svidande och frätande klumpar. Men jag måste även säga att julen har haft sina ljusa stunder och därför var det med sorg i hjärtat jag lämnade kära Bräkne-Hoby med dess tillhörande människor.

Glasvegas – Fuck You, It's Over

Jag gillar Markus Krunegårds två senaste album Prinsen av Peking (2009) och Lev som en gris dö som en hund (2009). Jag har inte lyssnat igenom de båda förrän nu, men helgen har tillbringats i samband med mycket mp3-tid, och till min playlist har jag nyligen lagt in Krunegåds "nysläpp".

Det finns många låtar jag är fäst vid, jag fångas av texterna och det konkreta i dessa tror jag. Jag blev mycket positiv av att den gamla Laakso-låten Long beach fick nytt liv i Krunegårds Dystra utsikter. Underbart.

Laakso – Long Beach

Markus Krunegård – Dystra utsikter

Jag måste sluta upp med att gå och vänta på att någon ska höra av sig. För vem gör det? (inte jag i alla fall, för jag är för feg)

Nåväl, jag ska dricka glögg nu en våning ner.

Amanda Jenssen – The End

Jag läser om behandlingsinstitution på hästgård. Så fruktansvärt intressant. Det är Sven Forsling som på 80-talet startade ett paragraf12-hem för flickor, med hästhållning, hästskötsel, stallskötsel, hästutbildning och hästträning som moment i behandlingen. Det är hans bok jag nu sitter och läser inför kvällens examination, Flickan och hästen (Forsling, 2001). Är man som jag intresserad av djur, framförallt hästar, och socialt arbete, framförallt behandlingsdelen, är den här boken att rekommendera. Läs den! Du hittar den enklast genom att följa den här länken http://www.svenforsling.com/.

Eftersom jag är inbiten hästtjej sedan barnsben känner jag igen mig så lätt i beskrivningarna av relationerna mellan flickorna och hästarna. Tilliten, ansvaret och KOMPISEN. Kompisen som alltid lyssnar, som jag kan säga vad som helst till och som jag vet att jag kan lita på. Dessa underbara djur. 

JJ – Things Will Never Be The Same Again

Jag och travhästen Cappuchino M.S

Jag såg precis en film i genren romantisk komedi, en sådan förutsägbar film typ. Men jag gillade den ändå lite, jag är inte så svårflirtad när det gäller film och behöver inte se världens svåraste och konstigaste film med underliga vinklar osv för att tycka en film är bra. Det viktiga är att den förmedlar en känsla. Det gjorde den här filmen. Kanske på grund av filmens soundtrack som jag gillar. Emellertid finns det en scen i filmen där jag riktigt känner killens smärta då han inse att tjejen han tror är kvinnan i hans liv faktiskt inte vill ha honom. Kärleken blir så ful på något sätt, den som ska vara så fin. Jaja, lite blaj från mig som är lite pms-dryg. Nåväl, filmen hette förresten (500) days of summer och jag tycker att den är sevärd.

[500] Days Of Summer - Music From The Motion Picture – [500] Days Of Summer - Music From The Motion Picture

Många gånger tänker jag tillbaka på mitt liv. Minns perioder i livet, minns känslan då, minns tankarna då, sen börja jag att sakna den svunna tiden. För det är som om jag minns allt i ett rosaskimmer. Jag minns allt det roliga, det fina, personer och djur som fanns då men som inte längre finns kvar.

Jag minns glädjen när jag fick min första ponny. Jag minns min gamla och fina moped. Jag minns underbara morfar. Jag minns familjemedlemmen och hunden Minette. Jag minns badmintonen. Jag minns alla hoppträningar och hopptävlingar med mamma och mina olika hästar. Jag minns chokladbollarna vi köpte på fredagsrasterna på kondis i Bräkne-Hoby. Jag minns pappas och mina besök hos farmor. Jag minns mormor och morfars ständiga fredagsbesök. Jag minns när jag blev vegeterian. Jag minns min första festival. Jag minns min första fylla. Jag minns utlandssemestrar med familjen. Jag minns när jag började äta kött igen. Jag minns hur jag bars ut i en filt till grannen när min lillasyster skulle födas. Jag minns min brevvän när jag gick i trean. Jag minns när jag flyttade till Malmö och träffade massa underbara nya vänner. Jag minns en helt crazy höst med Soffan förra året. Jag minns Glasvegas på Vega förra hösten. Jag minns de gånger det har pirrat till i min mage. Jag minns när jag fick vara Hobyskolans lucia. Jag minns när jag vann min första hopptävling. Jag minns traven och farten när jag red efter autobilen på Jägersro. Jag minns otaliga vår- och sommarmorgnar ute på landet, mellan fälten, i skogen, i kohagarna, vid fruktträden, i stallet. Jag minns Dellan och Cavat, två underbara hästar som inte längre finns i mitt liv. Jag minns när Anna och jag åkte till Siesta och vi ljög om det inför våra föräldrar. Jag minns när vi såg Placebo på Vega och sov på ett vandrarhem som hette Sleep in heaven. Jag minns en underbar kväll i Folkets park. Det jag minns är ofast känslan från dessa specifika situationer och självklart är de så många att jag inte kan skriva upp de alla här.

Under tiden jag printade ner detta kom det upp dåliga minnen. Sentimentaliteten inom mig tonades ner lite. Men nu kom den nog tillbaka. Det är bara det att när jag tänker tillbaka på tidigare händelse i livet kan jag se tillbaka med ett par andra ögon. Ett par ögon som vet vad som komma skall. Förutsebarheten gör dåtiden vackrare än vad den är. Men jag har upplevt mycket fint i mitt liv.

Läste för några veckor sedan igenom min gamla skunkdagbok. Det väcker känslor inom mig, jag blir påmind om sinnesstämningar jag annars inte hade tänkt på. Idag hittade jag två gamla bildkollage. Bilder väcker, som dagböcker, också minnen av känslor som annars kanske glömts bort eller i varje fall försvunnit någonstans långt borta. Jag tror att dokumentationer av livet är bra och att det är bra för oss att känna sig lite sentimental och nostalgisk ibland. Och visst är det så att dessa känslor oftast når en när man är som mest sårbar?

Bilderna är från mina gymnasieår som jag tillbringade mestadels med en av mina bästa kompisar Anna. Det är hon som har gjort det här fina kollaget. Jag blir så varm när jag ser bilderna. Vi hade något speciellt Anna och jag, något som bara hon och jag förstod.

Bilder från 2007, när jag började trivas som allra bäst i Malmö. Mina blonda år på Rönnen helt enkelt. Vad ska jag säga? Inte så mycket bekymrade mig. Livet lekte (säger jag nu).

Nutid – Pianoflikkan