Många gånger tänker jag tillbaka på mitt liv. Minns perioder i livet, minns känslan då, minns tankarna då, sen börja jag att sakna den svunna tiden. För det är som om jag minns allt i ett rosaskimmer. Jag minns allt det roliga, det fina, personer och djur som fanns då men som inte längre finns kvar.

Jag minns glädjen när jag fick min första ponny. Jag minns min gamla och fina moped. Jag minns underbara morfar. Jag minns familjemedlemmen och hunden Minette. Jag minns badmintonen. Jag minns alla hoppträningar och hopptävlingar med mamma och mina olika hästar. Jag minns chokladbollarna vi köpte på fredagsrasterna på kondis i Bräkne-Hoby. Jag minns pappas och mina besök hos farmor. Jag minns mormor och morfars ständiga fredagsbesök. Jag minns när jag blev vegeterian. Jag minns min första festival. Jag minns min första fylla. Jag minns utlandssemestrar med familjen. Jag minns när jag började äta kött igen. Jag minns hur jag bars ut i en filt till grannen när min lillasyster skulle födas. Jag minns min brevvän när jag gick i trean. Jag minns när jag flyttade till Malmö och träffade massa underbara nya vänner. Jag minns en helt crazy höst med Soffan förra året. Jag minns Glasvegas på Vega förra hösten. Jag minns de gånger det har pirrat till i min mage. Jag minns när jag fick vara Hobyskolans lucia. Jag minns när jag vann min första hopptävling. Jag minns traven och farten när jag red efter autobilen på Jägersro. Jag minns otaliga vår- och sommarmorgnar ute på landet, mellan fälten, i skogen, i kohagarna, vid fruktträden, i stallet. Jag minns Dellan och Cavat, två underbara hästar som inte längre finns i mitt liv. Jag minns när Anna och jag åkte till Siesta och vi ljög om det inför våra föräldrar. Jag minns när vi såg Placebo på Vega och sov på ett vandrarhem som hette Sleep in heaven. Jag minns en underbar kväll i Folkets park. Det jag minns är ofast känslan från dessa specifika situationer och självklart är de så många att jag inte kan skriva upp de alla här.

Under tiden jag printade ner detta kom det upp dåliga minnen. Sentimentaliteten inom mig tonades ner lite. Men nu kom den nog tillbaka. Det är bara det att när jag tänker tillbaka på tidigare händelse i livet kan jag se tillbaka med ett par andra ögon. Ett par ögon som vet vad som komma skall. Förutsebarheten gör dåtiden vackrare än vad den är. Men jag har upplevt mycket fint i mitt liv.

Läste för några veckor sedan igenom min gamla skunkdagbok. Det väcker känslor inom mig, jag blir påmind om sinnesstämningar jag annars inte hade tänkt på. Idag hittade jag två gamla bildkollage. Bilder väcker, som dagböcker, också minnen av känslor som annars kanske glömts bort eller i varje fall försvunnit någonstans långt borta. Jag tror att dokumentationer av livet är bra och att det är bra för oss att känna sig lite sentimental och nostalgisk ibland. Och visst är det så att dessa känslor oftast når en när man är som mest sårbar?

Bilderna är från mina gymnasieår som jag tillbringade mestadels med en av mina bästa kompisar Anna. Det är hon som har gjort det här fina kollaget. Jag blir så varm när jag ser bilderna. Vi hade något speciellt Anna och jag, något som bara hon och jag förstod.

Bilder från 2007, när jag började trivas som allra bäst i Malmö. Mina blonda år på Rönnen helt enkelt. Vad ska jag säga? Inte så mycket bekymrade mig. Livet lekte (säger jag nu).

Nutid – Pianoflikkan

Det är måndag. En ny vecka och nya tag. Det känns som om det är så. Jag har försökt lämna alla mörka känslor från förra veckan bakom mig.

Idag är min lördag kan man säga, efter att jag jobbat torsdag-söndag. Det känns skönt att sitta hemma, dricka te, tända värmeljus över hela lägenheten och samtidigt se regnet och vinden i träden utanför.

Dagen började med en fika och ett kärt återseende med en vän. Planen var egentligen ett svettigt spinningpass senare idag, men halsvärken sätter tyvärr stopp för den aktiviteten. Så nu borde jag skriva världens bästa cv istället.

Sofi har dock inspirerat mig till att julpynta. Ja, varför inte? Om jag hinner med både cv-förbättring, städning och pyntning hade det varit kanon.

Port O'Brien – Oslo Campfire