Många gånger tänker jag tillbaka på mitt liv. Minns perioder i livet, minns känslan då, minns tankarna då, sen börja jag att sakna den svunna tiden. För det är som om jag minns allt i ett rosaskimmer. Jag minns allt det roliga, det fina, personer och djur som fanns då men som inte längre finns kvar.

Jag minns glädjen när jag fick min första ponny. Jag minns min gamla och fina moped. Jag minns underbara morfar. Jag minns familjemedlemmen och hunden Minette. Jag minns badmintonen. Jag minns alla hoppträningar och hopptävlingar med mamma och mina olika hästar. Jag minns chokladbollarna vi köpte på fredagsrasterna på kondis i Bräkne-Hoby. Jag minns pappas och mina besök hos farmor. Jag minns mormor och morfars ständiga fredagsbesök. Jag minns när jag blev vegeterian. Jag minns min första festival. Jag minns min första fylla. Jag minns utlandssemestrar med familjen. Jag minns när jag började äta kött igen. Jag minns hur jag bars ut i en filt till grannen när min lillasyster skulle födas. Jag minns min brevvän när jag gick i trean. Jag minns när jag flyttade till Malmö och träffade massa underbara nya vänner. Jag minns en helt crazy höst med Soffan förra året. Jag minns Glasvegas på Vega förra hösten. Jag minns de gånger det har pirrat till i min mage. Jag minns när jag fick vara Hobyskolans lucia. Jag minns när jag vann min första hopptävling. Jag minns traven och farten när jag red efter autobilen på Jägersro. Jag minns otaliga vår- och sommarmorgnar ute på landet, mellan fälten, i skogen, i kohagarna, vid fruktträden, i stallet. Jag minns Dellan och Cavat, två underbara hästar som inte längre finns i mitt liv. Jag minns när Anna och jag åkte till Siesta och vi ljög om det inför våra föräldrar. Jag minns när vi såg Placebo på Vega och sov på ett vandrarhem som hette Sleep in heaven. Jag minns en underbar kväll i Folkets park. Det jag minns är ofast känslan från dessa specifika situationer och självklart är de så många att jag inte kan skriva upp de alla här.

Under tiden jag printade ner detta kom det upp dåliga minnen. Sentimentaliteten inom mig tonades ner lite. Men nu kom den nog tillbaka. Det är bara det att när jag tänker tillbaka på tidigare händelse i livet kan jag se tillbaka med ett par andra ögon. Ett par ögon som vet vad som komma skall. Förutsebarheten gör dåtiden vackrare än vad den är. Men jag har upplevt mycket fint i mitt liv.

Läste för några veckor sedan igenom min gamla skunkdagbok. Det väcker känslor inom mig, jag blir påmind om sinnesstämningar jag annars inte hade tänkt på. Idag hittade jag två gamla bildkollage. Bilder väcker, som dagböcker, också minnen av känslor som annars kanske glömts bort eller i varje fall försvunnit någonstans långt borta. Jag tror att dokumentationer av livet är bra och att det är bra för oss att känna sig lite sentimental och nostalgisk ibland. Och visst är det så att dessa känslor oftast når en när man är som mest sårbar?

Bilderna är från mina gymnasieår som jag tillbringade mestadels med en av mina bästa kompisar Anna. Det är hon som har gjort det här fina kollaget. Jag blir så varm när jag ser bilderna. Vi hade något speciellt Anna och jag, något som bara hon och jag förstod.

Bilder från 2007, när jag började trivas som allra bäst i Malmö. Mina blonda år på Rönnen helt enkelt. Vad ska jag säga? Inte så mycket bekymrade mig. Livet lekte (säger jag nu).

Nutid – Pianoflikkan

Det är måndag. En ny vecka och nya tag. Det känns som om det är så. Jag har försökt lämna alla mörka känslor från förra veckan bakom mig.

Idag är min lördag kan man säga, efter att jag jobbat torsdag-söndag. Det känns skönt att sitta hemma, dricka te, tända värmeljus över hela lägenheten och samtidigt se regnet och vinden i träden utanför.

Dagen började med en fika och ett kärt återseende med en vän. Planen var egentligen ett svettigt spinningpass senare idag, men halsvärken sätter tyvärr stopp för den aktiviteten. Så nu borde jag skriva världens bästa cv istället.

Sofi har dock inspirerat mig till att julpynta. Ja, varför inte? Om jag hinner med både cv-förbättring, städning och pyntning hade det varit kanon.

Port O'Brien – Oslo Campfire

Jag har någon som går och rycker i mitt handtag då och då. Jag har hört det två gånger. En gång halv två på natten och samma hände i morse klockan sju. Jag var ju vaken då för att jag skulle gå till jobb. Faktiskt lite scary. Men jag har lite funderingar på vem det kan vara. Någon som verkar en aning förvirrad. Men som sagt, inte så trevligt.

På tal om det där med stalkers. Upptäckte i början av veckan att facebook hade någon applikation som hette stalker list eller något. Det började poppa upp massa nyheter om vänner som blivit taggade på sådana här listor. Jag fick en kall känsla i hela kroppen då jag tänkte att det kanske är något som känner av hur ofta man tittar på någons sida, ett statistikredskap helt enkelt. Jag minns när jag av fasa upptäckte att man kunde läsa vilka som gick in på ens skunksida, kände mig helt plötsligt bortgjord inför halva Ronneby. På den gamla goda skunktiden alltså, sen scriptade jag även min skunksida, men då fanns det typ script som gjorde att man var okänd och då kunde man använda något annat statistikverktyg. Detta borde ju finnas på facebook ju. Jag tror visserligen inte att jag har stalkat någon på facebook, men jag är ju nyfiken och har jag tråkigt så snokar jag runt en del. Ja, man kan hävda att jag inte har något liv. Har dock inte blivit taggad på någons stalkerlista ännu, tack och lov, men det kanske kommer. Då är det väl bara att vara ärlig och bekänna sin nyfikenhet.

Okkervil River – Lost Coastlines

Sitter trött efter en jobbdag (efter utgång igår) och väntar på ett samtal som ska ta mig till kvällens fest. Jag ska ta det lugnt. Jobb imorgon klockan åtta. Dessa jobbhelger. Det är så himla tråkigt. Känns som om jag knappt har något liv. Trött är jag dessutom efter en sådan helg. De är ju aldrig uttvilande. Men är helger någonsin det?

Har varit nedstämd hela veckan. Allt känns så tråkigt, ensamt och hopplöst. Jag hoppas på att min deppighet beror på hormonella orsaker, men jag är rädd för att jag helt enkelt är deppig, på riktigt. Så är det med det.

Om jag vore snygg. Skulle livet vara lättare då?

Broder Daniel – No Time For Us (Acoustic)

Anna postade förresten denna fina till mig igår:

http://www.youtube.com/watch?v=nbWH5929cic

Jag tycker det är kul att folk i ens närhet får anställningar. Jag vet att de som har fått det verkligen har lagt ner arbete och envishet för att nå så långt de är idag. Jag är glad för deras skull och hoppas att allt kommer att gå bra för de. Men det lämnar ändå en slags stressande och gnagande otrygghet i mig. För snart är det bara jag kvar. Då återstår frågan: vad är det för fel på mig?

Min mamma sa det rakt ut häromdagen. Ungefär: "Du lämnar alltid ett så osäkert intrygg till en början, du måste lära dig att komma över det. Men du är ju sådan." Hårda ord från mor. Tre timmar senare ringde hon och ångrade det hon sagt, men det var bara för att hon fick dåligt samvete. Antagligen hörde hon att jag blev ledsen av det hon sa. Jag är så skör nu för tiden. Tar åt mig minsta lilla som lutar åt det negativa hållet. Detta har på sistone gjort mig osäker (vad gäller alla plan i livet). Det är en negativ spiral. Never ending.

Jaja, jag får väl leva, ruttna och dö som vårdare och se min yrkesexamen glida mig ur händerna desto mer de ljuva åren fortskrider.

Fleet Foxes – Your Protector

Jag har nog tagit mig vatten över huvudet. Eller jag vet inte alls. Men det känns som om att det är så fruktansvärt mycket nu. Som om jag inte hinner med livet, samtidigt känner jag att jag bara står och trampa på samma ställe. Jobbet är inte heltid, men det tar sin tid. Kursen jag läser är bara halvfart, men det tar också sin tid. Och jobbcoachningen har kommit igång nu och den känns oerhört intensiv (emellertid intressant!). Men jag orkar liksom inte riktigt ta tag i någonting alls. Imorgon har jag en muntlig examination som jag knappast förberett mig inför, men vad gör jag? Jo, sitter här.

Jag skyller på höstmörker. Jag skyller på avsaknaden av värme. Jag skyller på uteblivna stunder som göra att det glimta till i livet. Jag skyller på tristess. Jag skyller på desperation. Jag skyller på inlärd hjälplöshet. Jag skyller på avsaknaden av motivation. Jag skyller på ensamheten...

Jag kan inte säga att jag har det svårt, för i relativa termer så har jag ju det förbannat bra. Jag menar bara att det inte är så lätt för mig just nu. Jag är INTE en lyckad människa, för jag har inte allt det man ska ha för att anses vara en lycklig person.

Jag har dock kommit på att det enbart är jag som kan förändra min situation. Ser jag mig själv och hur jag hanterat situationer den senaste tiden så vill jag kalla mig själv otroligt passiv. Jag sitter och väntar på att saker ska komma till mig, utan att själv jobba för det. Det är väl knappast så att en socionomanställning kommer hoppandes på mig?

Built To Spill – Rearrange - Single Version