Jag har funderat mycket över hur andra ser en. Jag har en bild av mig själv och andra har såklart en annan bild av mig. Tänk om jag fick chansen att vara åskådare över mig själv. Tänk vad kul! (och tänk vad hemskt att inse vilken avskyvärt dryg idiot man är!)

Jag har dragit vissa slutsatser när det gäller hur andra ser på mig. Min familj ser mig som en person. Jag vet inte hur riktigt, men jag kan ju gissa. Antagligen tycker de att jag kan vara ganska jobbig och envis ibland, jag tror dessutom att de uppfattar mig som lite gnällig och dryg. Många gånger kan de nog tycka att jag lipar lite för ofta när livet inte går som jag vill. Men jag är ju alltid ett barn när jag är hemma hos mamma och pappa, då får man gråta när anställningsintervjun inte gick som man ville. Sen måste jag ju nämna att min familj består av fyra personer, alla är unika individer och har självfallet olika bilder av mig som de individer de är!

Mina vänner ser mig nog lite annorlunda. Jag försöker ju ändå vara lite mer mogen när jag umgås med de. Detta beror också på vem det är jag pratar om såklart, men jag skriver i generella termer nu. Jag tror att jag är den tillbakadragna, tankspridda och "lite-halvt-borta-i-en-annan-värld"-kompisen. Men såklart ser de nog mig som en bra lyssnare, till viss del, och jag tror (och hoppas) att jag uppfattas som en man kan lätta sitt hjärta inför. Sen tror jag att många av mina vänner tycker jag är lite jobbig då jag har en tendens att älta vissa saker otroligt mycket!

Mina kollegor uppfattar mig förmodligen som den snälla, tysta, duktiga flickan som gör allt vad som ska göras och håller med i allt som sägs. Jag är nog så lite provocerande som det möjligen går. Emellertid har jag många funderingar i skallen under mina arbetspass, men jag håller de för mig själv. Kanske hade jag kunnat vara mer full i fan, men allvarligt talat så är det inget jag önskar vara.

När jag arbetade i butik såg nog kunderna mig som en trevlig, men uttråkad, kassörska. Ibland kunde jag nog uppfattas som engagerad också. När jag praktiserade på en skola såg eleverna mig som en konstig blond typ som de inte riktigt kunde placera, var jag en elev eller en lärare? För jag såg ju inte ut att vara mer än fjorton år ansåg de, dessutom var jag inte särskilt bra på det där med auktoritet. Jag tror att vårdtagarna på mitt aktuella arbete gillar mig faktiskt, jag är ju snäll och omtänksam mot de.

När det gäller killar (killar som jag träffat, inte i allmänhet) och vilken sorts person de ser mig som är jag nog mest kluven. Antagligen uppfattas jag som kall, otrevlig, ointresserad och "vill-inte-öppna-mig". Det är ingen fin beskrivning, men detta är vad jag tror, och jag överväger därför att avråda alla killar från att lägga tid på mig. Jag är bara dålig och hemsk, eller jag tror att jag uppfattas sådan i alla fall. Egentligen är det min egen osäkerhet som spelar in.

Jag inser efter mina tankar om personer i min omgivning och deras uppfattningar om mig tenderar att bli en aningen negativa. Det är väl så jag väljer att tro att folk ser mig, men jag hoppas samtidigt inte att det är så.

Jaja, det här var bara massa blaj rent ut sagt!

Jag vet inte vem jag är... Skål!

Dagens låt: Local Natives - World News (finns ej på Spotify!)