När blev alla så upptagna? När blev jag så upptagen? Såklart när jag började arbeta. Och de andra när de började arbeta. Jag är å andra sidan glad över mitt arbete (som dock bara varar till och med den sista oktober). Därefter är jag återigen tillgänglig mer eller mindre dygnet runt. Vilket är en pina då alla i umgängeskretsen är så himla otillgängliga.

Det jag har gått och funderat över är hur jag nu, när jag jobbar fem till sex dagar i veckan inklusive helg, klagar på att jag inte har den tiden jag vill ha över. Men när nästa period med jobbtorka inträder kommer jag gnälla och tjata på all dötid som då ingår i min fritid. Det handlar väl om att aldrig vara nöjd med det man har. Men jag erkänner, jag jobbar hellre och har lite fritid än att har för mycket fritid. För när jag arbeta mycket blir jag mer positiv och orkar därför ändå ta mig tid till vänner, även om det krävs en hel del planering.

Jag och en kär vän har diskuterat detta fenomen om hur mycket arbetet betyder för individen. Med arbetet följer en yrkesidentitet och denna blir även en del av hela människans identitet. Yrkesidentiteten har alltså ett stort inflytande över vem man är. Inte att man just är yrket i sig, men får genom sin yrkesidentitet en känsla av sammanhang (ja man kanske hade kunnat gå in på KASAM här, men det orkar jag inte...). Vad jag försöker säga är att dagens samhälle kräver att man har ett arbete för att man ska känna att man är en del av samhället. Arbetet består ju ofta av 40 timmars arbete i veckan, fem av sju dagar. Tänk vad mycket energi vi lägger på arbetet! Men vi är viktiga och en del av något så länge vi har det. Däremot ger arbetsbrist en känsla av utanförskap. Jag vill inte vara utanför.

Sitter trött efter mycket jobb de senaste dagarna nu, men avslutade dagen med ett stallbesök. Något som gav en hel del positiv energi. Två ridturer på mina favorittravare och så blev jag bjuden på rotmos som jag tycker är fantastiskt gott!

http://open.spotify.com/track/0RIkzfjrN2Ok9pfdxdpJus

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sommar 2010.   Det har varit sommar! Herregud! Tiden rusar framåt. Jag har fyllt 25. Personer runt omkring mig genomgår förändringar, positiva sådana, det där som förändrar hela livet. Det nya livet.   Förändringar. År 2010 är än så länge för...

Jag mår lite dåligt när jag läser min blogg nu. Jag kan minnas hur dåligt jag mådde för ca två månader sedan. Jag känner mig starkare och mer självsäker nu. jag tror att någonting hände med mig i början av januari, jag fick tillbaka min inre styrka. ...

Nu är julen slut.   Julen var så fantastiskt när jag var liten. jag minns att det var så fint. All spänning, all glädje och all förväntan. Inget av detta har jag kännt i år. Har varit ungefär som vilken helg som helst jag åkt hem på. Jag missad...

Jag gillar Markus Krunegårds två senaste album Prinsen av Peking (2009) och Lev som en gris dö som en hund (2009). Jag har inte lyssnat igenom de båda förrän nu, men helgen har tillbringats i samband med mycket mp3-tid, och till min playlist har jag ...

Jag måste sluta upp med att gå och vänta på att någon ska höra av sig. För vem gör det? (inte jag i alla fall, för jag är för feg)   Nåväl, jag ska dricka glögg nu en våning ner.   Amanda Jenssen – The End ...