Igår gick jag rakt in i en skylt. En trafikskylt. Alltså jag slog huvudet i skylten, själva stolpen hade jag uppmärksammat. Det blev som en dåligt tv-inslag som är menat att vara roligt, när någon går in i en lyktstolpe exempelvis. Fast det här var inte alls roligt. Lite smått omtumlad efter min framfusiga och närgågna kontakt av skylten gick jag vidare i bestämd takt. Gav inte en blick till några av de passagerare som satt i bilarna som körde förbi. Jag ville inte bjuda på det, jag kände mig som ett skämt, men det var INTE roligt! Det gjorde ont i hela främre delen av huvudet och i tungan som jag bet mig själv i när smällen kom. Men den största känslan inom mig var inte smärtan, jag kände mig som en idiot, en idiot eftersom jag gjort något fruktansvärt pinsamt, jag hade gjort bort mig.

Smått generad gick jag alltså med snabba steg bort från Willysparkeringen där hela incidenten hade skett. Då kom ilskan. Jag vet att jag tänkte: "Varför är hela världen emot mig?" Det kändes som det blixtrade från mitt huvud, men inte av smärtan, utan ilskan. Jag svor tyst i huvudet tills jag var hemma och kunde sätta mig ner i min soffa och slappna av. Än en gång insåg jag vilka reaktioner mensmonstret kan väcka inom mig. Det är inte klokt, hur kan jag bli så arg över att gå in i en skylt? Svaret är alltså mina hormoner.

Idag är det i vilket fall som helst lördag och regnet verkar spela huvudrollen utanför mitt fönster. Jag sitter, preparerad med en hög dos mensvärktabletter, och lyssnar på [ingenting] med en kopp te i handen. Någon bula i huvudet har jag inte, bara ett mindre blåmärke under luggen.

http://open.spotify.com/track/1hbkbHaIKgfg92KTeML7R6