Jag har funderat mycket över hur andra ser en. Jag har en bild av mig själv och andra har såklart en annan bild av mig. Tänk om jag fick chansen att vara åskådare över mig själv. Tänk vad kul! (och tänk vad hemskt att inse vilken avskyvärt dryg idiot man är!)

Jag har dragit vissa slutsatser när det gäller hur andra ser på mig. Min familj ser mig som en person. Jag vet inte hur riktigt, men jag kan ju gissa. Antagligen tycker de att jag kan vara ganska jobbig och envis ibland, jag tror dessutom att de uppfattar mig som lite gnällig och dryg. Många gånger kan de nog tycka att jag lipar lite för ofta när livet inte går som jag vill. Men jag är ju alltid ett barn när jag är hemma hos mamma och pappa, då får man gråta när anställningsintervjun inte gick som man ville. Sen måste jag ju nämna att min familj består av fyra personer, alla är unika individer och har självfallet olika bilder av mig som de individer de är!

Mina vänner ser mig nog lite annorlunda. Jag försöker ju ändå vara lite mer mogen när jag umgås med de. Detta beror också på vem det är jag pratar om såklart, men jag skriver i generella termer nu. Jag tror att jag är den tillbakadragna, tankspridda och "lite-halvt-borta-i-en-annan-värld"-kompisen. Men såklart ser de nog mig som en bra lyssnare, till viss del, och jag tror (och hoppas) att jag uppfattas som en man kan lätta sitt hjärta inför. Sen tror jag att många av mina vänner tycker jag är lite jobbig då jag har en tendens att älta vissa saker otroligt mycket!

Mina kollegor uppfattar mig förmodligen som den snälla, tysta, duktiga flickan som gör allt vad som ska göras och håller med i allt som sägs. Jag är nog så lite provocerande som det möjligen går. Emellertid har jag många funderingar i skallen under mina arbetspass, men jag håller de för mig själv. Kanske hade jag kunnat vara mer full i fan, men allvarligt talat så är det inget jag önskar vara.

När jag arbetade i butik såg nog kunderna mig som en trevlig, men uttråkad, kassörska. Ibland kunde jag nog uppfattas som engagerad också. När jag praktiserade på en skola såg eleverna mig som en konstig blond typ som de inte riktigt kunde placera, var jag en elev eller en lärare? För jag såg ju inte ut att vara mer än fjorton år ansåg de, dessutom var jag inte särskilt bra på det där med auktoritet. Jag tror att vårdtagarna på mitt aktuella arbete gillar mig faktiskt, jag är ju snäll och omtänksam mot de.

När det gäller killar (killar som jag träffat, inte i allmänhet) och vilken sorts person de ser mig som är jag nog mest kluven. Antagligen uppfattas jag som kall, otrevlig, ointresserad och "vill-inte-öppna-mig". Det är ingen fin beskrivning, men detta är vad jag tror, och jag överväger därför att avråda alla killar från att lägga tid på mig. Jag är bara dålig och hemsk, eller jag tror att jag uppfattas sådan i alla fall. Egentligen är det min egen osäkerhet som spelar in.

Jag inser efter mina tankar om personer i min omgivning och deras uppfattningar om mig tenderar att bli en aningen negativa. Det är väl så jag väljer att tro att folk ser mig, men jag hoppas samtidigt inte att det är så.

Jaja, det här var bara massa blaj rent ut sagt!

Jag vet inte vem jag är... Skål!

Dagens låt: Local Natives - World News (finns ej på Spotify!)

Jag har fått mitt vikariat förlängt! Hurra! Dock som vårdare, ej socionom, men det är ändå en trygghet. Jag kan känna mig trygg och lugn fram till och med första januari.

Jag reagerade otroligt konstigt när min chef ringde och frågade om jag var intresserad. Nästan som om jag inte vore intresserad. Men det kom ju som en chock, en bra sådan så här i efterhand. Jag önskar att jag hade låtit lite mer exhalterad. Har en vag känsla av att jag lät lite besvärad, men hoppas inte det!

Senare ikväll ska jag till världens bästa Sofi. Vi ska göra det vi bland annat är bäst på, nämligen trycka i oss tonvis med popcorn och pepsi max till Desperate Housewives. Annat vi är bäst på är att festa nätterna långa.

http://open.spotify.com/track/6F78OvTDCt6CmBlgTALKiR

När blev alla så upptagna? När blev jag så upptagen? Såklart när jag började arbeta. Och de andra när de började arbeta. Jag är å andra sidan glad över mitt arbete (som dock bara varar till och med den sista oktober). Därefter är jag återigen tillgänglig mer eller mindre dygnet runt. Vilket är en pina då alla i umgängeskretsen är så himla otillgängliga.

Det jag har gått och funderat över är hur jag nu, när jag jobbar fem till sex dagar i veckan inklusive helg, klagar på att jag inte har den tiden jag vill ha över. Men när nästa period med jobbtorka inträder kommer jag gnälla och tjata på all dötid som då ingår i min fritid. Det handlar väl om att aldrig vara nöjd med det man har. Men jag erkänner, jag jobbar hellre och har lite fritid än att har för mycket fritid. För när jag arbeta mycket blir jag mer positiv och orkar därför ändå ta mig tid till vänner, även om det krävs en hel del planering.

Jag och en kär vän har diskuterat detta fenomen om hur mycket arbetet betyder för individen. Med arbetet följer en yrkesidentitet och denna blir även en del av hela människans identitet. Yrkesidentiteten har alltså ett stort inflytande över vem man är. Inte att man just är yrket i sig, men får genom sin yrkesidentitet en känsla av sammanhang (ja man kanske hade kunnat gå in på KASAM här, men det orkar jag inte...). Vad jag försöker säga är att dagens samhälle kräver att man har ett arbete för att man ska känna att man är en del av samhället. Arbetet består ju ofta av 40 timmars arbete i veckan, fem av sju dagar. Tänk vad mycket energi vi lägger på arbetet! Men vi är viktiga och en del av något så länge vi har det. Däremot ger arbetsbrist en känsla av utanförskap. Jag vill inte vara utanför.

Sitter trött efter mycket jobb de senaste dagarna nu, men avslutade dagen med ett stallbesök. Något som gav en hel del positiv energi. Två ridturer på mina favorittravare och så blev jag bjuden på rotmos som jag tycker är fantastiskt gott!

http://open.spotify.com/track/0RIkzfjrN2Ok9pfdxdpJus

Jag måste klaga lite. Känner att jag är lite av en expert när det gäller ATT KLAGA.

I början av veckan startade vaccineringen mot den så kallade svininfluensan, eller A(H1N1) som den så fint heter. Bland de första som fick vaccinet ingick bland annat vårdpersonal, alltså den kategori jag för tillfället tillhör arbetsmässigt. Så för cirka tre veckor sedan låg det blanketter på jobbet hur vi skulle gå till väga om vi skulle vaccinera oss samt var och när detta skulle ske, dessutom en stencil som vi skulle fylla i och ta med vid vaccinationstillfället. Jag såg blanketterna och tänkte att det såklart inte gällde mig som timanställd (för ingen sa något). På något sätt var den tanken lite skön, för då behövde jag inte fundera över huruvida jag skulle vaccinera mig eller inte på ett tag i alla fall. För det är ju ungefär som att välja mellan pest eller kolera, ja alla har väl sett, hört eller läst någon debatt kring detta omtalade ämne. Emellertid så frågade jag en kollega två dagar innan jag skulle gå på vaccinering (om jag nu skulle få det) om det gällde mig som timvikarie också. Svaret var JA. I samma ögonblick bestämde jag mig inombords för att ta vaccinet, jag kände mig utvald, att jag som timvikarie fick göra något som de fast anställda också skulle göra. Jag var inget undantag, jag fick ju vara med. I fredags förmiddag fick jag sprutan och jag som spruträdd kan härmed informera att själva vaccinationstillfället inte kändes någonting.

Pandemrixet, vaccinets namn, kan ge biverkningar "...precis som alla läkemedel kan det orsaka biverkningar, men alla som vaccineras behöver inte få dem" står det på informationsblanketten som utlämnas efter vaccinationstillfället. Alla jag har pratat med som har tagit vaccinet har fått väldigt ont i armen där vaccinet sprutades in, inklusive jag. Jag fick även feber, frossa, huvudvärk och illamående. Hemska biverkningar!

Nu hoppas jag att jag har ett inbyggt superskydd mot A(H1N1) så att fredagsnattens feberyra var väl värt att genomlida, samt att vaccinet inte bjuder på oupptäckta långtidsbiverkningar!

Förutom vaccin har helgen präglats av jobb och konserter. I fredags såg jag We Have Band som jag inte hört innan, men jag gillade konserten och särskilt låten "Oh!". I lördags var jag på Fibes, Oh Fibes! och de var verkligen bra. Bandet, särskilt sångaren, gav allt på scen och bjöd på en show som var mycket väl godkänd. Musiken var såklart också bra och jag sitter för tillfället och lyssnar på deras senaste skiva "1987".

http://open.spotify.com/track/1sGI8eoX9f43KVr8KEIF7k

Igår gick jag rakt in i en skylt. En trafikskylt. Alltså jag slog huvudet i skylten, själva stolpen hade jag uppmärksammat. Det blev som en dåligt tv-inslag som är menat att vara roligt, när någon går in i en lyktstolpe exempelvis. Fast det här var inte alls roligt. Lite smått omtumlad efter min framfusiga och närgågna kontakt av skylten gick jag vidare i bestämd takt. Gav inte en blick till några av de passagerare som satt i bilarna som körde förbi. Jag ville inte bjuda på det, jag kände mig som ett skämt, men det var INTE roligt! Det gjorde ont i hela främre delen av huvudet och i tungan som jag bet mig själv i när smällen kom. Men den största känslan inom mig var inte smärtan, jag kände mig som en idiot, en idiot eftersom jag gjort något fruktansvärt pinsamt, jag hade gjort bort mig.

Smått generad gick jag alltså med snabba steg bort från Willysparkeringen där hela incidenten hade skett. Då kom ilskan. Jag vet att jag tänkte: "Varför är hela världen emot mig?" Det kändes som det blixtrade från mitt huvud, men inte av smärtan, utan ilskan. Jag svor tyst i huvudet tills jag var hemma och kunde sätta mig ner i min soffa och slappna av. Än en gång insåg jag vilka reaktioner mensmonstret kan väcka inom mig. Det är inte klokt, hur kan jag bli så arg över att gå in i en skylt? Svaret är alltså mina hormoner.

Idag är det i vilket fall som helst lördag och regnet verkar spela huvudrollen utanför mitt fönster. Jag sitter, preparerad med en hög dos mensvärktabletter, och lyssnar på [ingenting] med en kopp te i handen. Någon bula i huvudet har jag inte, bara ett mindre blåmärke under luggen.

http://open.spotify.com/track/1hbkbHaIKgfg92KTeML7R6